Dextromethorphan (DXM) Phenibut Orange Diskussion: Dextrometorfan (DXM) & fenibut

[HEISENBERG]

Dextrometorfan (DXM) och fenibut

Dextrometorfan (DXM) är en vanlig ingrediens i receptfria hostmediciner. Den verkar främst genom att påverka hjärnan och nervsystemet. DXM och dess aktiva metabolit, dextrorfan, blockerar NMDA-receptorer (N-metyl-D-aspartat) i hjärnan. Dessa receptorer är involverade i överföringen av signaler mellan nervceller och spelar en roll för inlärning, minne och smärtupplevelse. Genom att hämma NMDA-receptorer kan DXM ge dissociativa effekter, vilket kan förändra perception och kognition.

DXM är också en agonist på sigma-1-receptorer. Dessa receptorer är inblandade i flera neurologiska processer, bland annat modulering av frisättning av neurotransmittorer och neuroskydd. Aktivering av sigma-1-receptorer kan bidra till läkemedlets psykoaktiva och neuroskyddande effekter.

DXM hämmar återupptaget av serotonin, en signalsubstans som är involverad i regleringen av humöret. Genom att öka serotoninnivåerna i hjärnan kan DXM ha humörförändrande effekter och kan bidra till att det används för behandling av vissa humörstörningar. Detta ökar dock också risken för serotonergt syndrom när det kombineras med andra serotonerga medel.

Slutligen har DXM en svag affinitet för opiatreceptorer, särskilt sigma-1-receptorn och, i mindre utsträckning, mu-opioidreceptorn. Även om det inte ger några betydande opioidliknande effekter kan denna interaktion bidra till dess övergripande farmakologiska profil.


Fenibut (β-fenyl-γ-aminosmörsyra ) är ett depressivt och ångestdämpande medel i det centrala nervsystemet. Det utvecklades i Sovjetunionen och används i vissa länder som receptbelagd medicin mot ångest, sömnlöshet och andra tillstånd.

Fenibut är främst en GABA B-receptoragonist. GABA (gamma-aminosmörsyra) är den viktigaste hämmande neurotransmittorn i hjärnan. Genom att stimulera GABA B-receptorer minskar Phenibut neuronal excitabilitet, vilket leder till dess lugnande och ångestdämpande effekter. Denna verkan liknar mekanismen för baklofen, ett muskelavslappnande och antispastiskt medel.

Fenibut har också viss affinitet för GABA A-receptorer, även om denna effekt är mindre uttalad än dess verkan på GABA B-receptorer. Modulering av GABA A-receptorer bidrar till dess övergripande lugnande och ångestdämpande effekter.

Det kan påverka dopaminnivåerna i hjärnan. Det har visat sig öka dopamin i striatum, vilket kan bidra till dess nootropiska (kognitivt förstärkande) och euforiska effekter. Denna dopaminergiska aktivitet kan också spela en roll i dess potential för missbruk.

Åtminstone fenibut kan blockera spänningsstyrda kalciumkanaler, vilket hjälper till att minska neuronal excitabilitet. Denna åtgärd kan bidra till dess övergripande lugnande och muskelavslappnande effekter.


Attkombinera DXM och fen ibut kan ha betydande och potentiellt farliga effekter på grund av deras interaktioner med flera neurotransmittorsystem.

• Kognitiv försämring: DXM och fenibut påverkar båda den kognitiva funktionen. Deras kombination kan leda till ökad förvirring, minnesstörningar och koncentrationssvårigheter.
• Dissociativa och hallucinogena effekter: DXM kan, särskilt i höga doser, ge dissociativa och hallucinogena effekter. Kombinationen med fenibut kan förstärka dessa effekter, vilket kan leda till allvarlig desorientering, syn- och hörselhallucinationer och verklighetsfrånvändhet.
• Ökad ångest och humörsvängningar: Även om båda substanserna kan minska ångest vid terapeutiska doser, kan deras kombination, särskilt vid höga doser, paradoxalt nog öka ångest och orsaka humörsvängningar. Detta beror på de komplexa interaktionerna inom hjärnans neurotransmittorsystem.
• Förbättrad sedering och CNS-depression: Både DXM och fenibut har lugnande egenskaper. När de kombineras kan dessa effekter förstärkas avsevärt, vilket leder till djupgående sedering och CNS-depression. Detta kan leda till dåsighet, slöhet och försämrad motorisk koordination.
• Gastrointestinala problem: Illamående, kräkningar och andra gastrointestinala störningar är vanliga med båda ämnena. Deras kombination kan förvärra dessa problem, vilket leder till ökat obehag och potentiell uttorkning.
• Förbättrad eufori och risk för missbruk: Phenibuts dopaminerga aktivitet och DXM:s potential att öka serotonin kan tillsammans förstärka känslan av eufori. Denna förhöjda eufori ökar risken för psykologiskt beroende och missbruk.
• Ökad risk för andningsdepression: Höga doser av DXM och fenibut kan undertrycka andningsorganen. När de tas tillsammans ökar risken för allvarlig andningsdepression, vilket kan vara livshotande.

Kombinationen av DXM och fenibut medför betydande risker på grund av deras additiva effekter på det centrala nervsystemet och moduleringen av signalsubstanser. Förstärkt sedering, andningsdepression, kognitiv försämring och potential för allvarlig abstinens är kritiska problem. Vid den tiden har vi inte stött på bekräftade uppgifter om akuta och dödliga tillstånd i samband med denna kombination.

Med tanke på ovanstående rekommenderar vi att denna kombination behandlas med stor försiktighet.